Till dig, och dig, och dig...

I dag är det Alla hjärtans dag, och barnen gör fina kort på löpande band.

Jag cyklade till maxi för att köpa fika. För säkerhets skull tog jag telefonen med mig (häromdagen fick jag bannor för jag inte alltid hade den med mig).
Eftersom det varit snöiga vägar har jag knappt vågat mig ut med cykeln på hela vintern, men idag skulle jag testa om det gick.
Väl framme på Maxi upptäcker jag att jag inte har min telefon i fickan. Jag var väl inte så tankspridd att jag lämnade den på byrån i hallen?? För säkerhets skull cyklade jag samma väg hem igen, men ingen telefon. Ha, då ligger den väl inne då -tänkte jag, men icke. Jag ringde mitt mobilnummer, och hoppades att någon vänlig människa plockat upp den, och nu skulle svara.
Gissa?? Jo, visst svarade någon, vi bestämde träff om 5 minuter, och jag tog en 100-lapp med mig som jag tänkte lämna som hittelön. Man kan aldrig gissa vem som hittat min telefon - mannen som varit närpolis i Älmhult i hela sitt liv (antar jag). Kunde inte vara en bättre man som hittade min telefon. Och han ville inte ens ha hittelön.